Ihan

Som Ida redan berättade i förra inlägget, är mitt liv förstört. Det är så typiskt jag, att alltid när någonting går bra, så vänder det. Och det där med lianerna det är inte det värsta som finns, utan ringarna är det värsta som finns. Man liksom bara ser när dom dinglar där i taket, och hur alla klarar av att vända sig upp och ner.

Men det kanske beror på min "traumatiska upplevelse" (och då pratar jag inte om mustrauman.)
Det var så här. På dagis så hade vi en såndär ribbstol, och där fans också rep.
Jag hade sett hur mina kompisar all kunde göra trix där i repen och tänkte "Ja men det där verkar ju lätt."
Men tji där fick jag. När då mitt klumpiga dagisjag ska försöka snurra ett varv runt i repet, så faller jag. Pladask ner på ryggen. Jag tappade andan och det snurrade i huvudet. Men på den tiden var jag så blyg så jag sa inget till någon.

Så nu när jag ser dom där repen och ringarna får jag alltid hemska rysningar längs ryggen.


Ikväll kommer det guldbaggegalan. Men jag kan förstås inte titta på det, för jag vet att om jag är upp till 11 så kommer jag inte att kunna dra upp my lazy ass imorgon klockan 7.


Men nu ska jag snart på revyträning.


Haha det här är så himla bra:P





/H.L